söndag 15 mars 2009

tentadags

Jag är trött. Det är lite för mycket att göra och lite för lite tid att göra det på. Jag har börjat hitta tillbaka till min gamla takt igen och jag vet inte om jag borde vara glad eller oroad.

Imorgon skall jag se om jag kan klara av min 7,5 poängs tenta efter ca 25 timmars sammanlagda pluggande. Passivt deltagande på några av föreläsningarna och lite tentaplugg idag. Om jag fr G är det något allvarligt fel på den svenska högskolan

lördag 14 mars 2009

Nu

Jag har växt upp. Det är på sitt alldeles eget sätt skrämmande. Jag blev allt som förväntades av mig. Nu tar jag på mig mina högklackade stövlar och köper rakhyvlar. Jag kan berätta för dig om hur man äter hälsosamt. Tränar. Tar promenader. Dricker rödvin. Nickar instämmande och hummar vänligt även när jag inte alls håller med.

Det damp ner ett mail från ett moderat riksdagsråd. Ett svar på mitt mail. Och jag gillar inte tonen av samförstånd. Känslan av att vara en potentiell partikamrat skaver och skaver och skaver och det är bort från den jag jagar när jag rotar långt ner i lådan efter min svarta sammetskjol och funderar på att berätta högljutt om mina sexuella avvikelser.

Sen sitter jag på middagen i blus och klockad kjol och berättar om när jag trodde att feminism var något fruktansvärt snuskigt.

Är det värt att bli vuxen?

Förälskelse

Jag nystar i trådar jag tappade bort för länge länge sen och jag klarar inte av att tappa bort saker, människor, så jag greppar desperat in i det förflutna.

Att bli headhuntad är något alldeles speciellt. Som när den mörka främlingen kommer fram till dig och berättar att du är snyggast på hela utestället. Bara det att den här gången tror du på det.

Och jag känner mig alldeles förälskad i professorn och doktorn och institutionen och ämnet. På det där sättet man bara gör när någon har sett just dig. Den där stunden man vacklar och faktiskt tror den mörka främlingen. Hur man direkt är beredd att falla honom om halsen och följa med honom hem oavsett vem han är eller hur han ser ut. Tills man sekunden efter inser att det är hans standardfras.

Bara det att den här gången är det sant.

onsdag 11 mars 2009

Lärarskräck

Det är kanske något allvarligt fel på mig. En av mina professorer mailade mig nyss och ville träffa mig. Det gick riktigt bra på hans kurs så jag antar att det borde vara en bra sak. Jag kan dock inte sluta att oroa mig.

Först fick jag för mig att han trodde att jag hade fuskat. Jag fuskar inte, och jag vill inte bli anklagad för det. Trots alla rationella argument om att de väl i så fall borde uppkommit redan i samband med rättningen kan jag inte låta bli att oroa mig.

Nu har jag en ny teori. Tänk om det är så att han har kommit på att han förväxlade min uppsats med någon annans. Att det egentligen inte alls gick så bra för mig. Att han nu måste in och ändra i mina betyg.

Kan de gå in och ändra efter att det publicerats i Ladok?

Herregud. Jag inser att jag är galen men jag tror inte att jag kommer kunna sova i natt.


btw Jag gillar att kunna bli läst men inte vara det. Det passar mig perfekt.

lördag 28 februari 2009

Att få nog

Det är onekligen dags för handling. Någon gång når man en punkt när man inte längre kan knyta handen i fickan och hoppas att det löser sig självt. Jag nådde den punkten idag. Så näst på min lista står "tar pengarna jag inte har och köp en nya skärm." Besparingar är något alldeles underbart.

fredag 27 februari 2009

Ett slut på något annat...

Bloggar är min nemesis. Om nu ett fenomen kan vara det utan att språkanvändningen blir helt inkorrekt. Jag skrev nätdagbok långt innan ordet blogg var påkommet och om jag någon gång nämnde det för folk tittade dem länge på mig och uttryckte sedan sin oro över min uppenbara brist på integritet. Sen hände något, fenomenet bytte namn och andra som gjorde det jag gjort så länge blev silbildande. Det är rätt talande för mitt liv. Jag var hon som hittade nya band först, sprang till min vän, en lång populär kille, med nya skivor jag upptäkt och några månader ville alla lyssna på "mina" band. Bara han och jag visste vem som egentligen var först.
Fast jag är lite orättvis, för egentligen hade jag lånat de där skivorna av min pappa i första hand, och lite så var det nog med nätdagboken också. Det var pappa som började skriva och jag som hakade på. Men trots det var jag år före alla bloggare, och det är vad som räknas.

Allt det här är viktigt, för jag vill understryka att det inte alls har ändrats. Jag är fortfarande ingen bloggare och jag tänker definitivt inte bli någon bloggare; det enda skälet till att jag skriver här är att sidan min nätdagbok låg på verkar ha självdött. I valet och kvalet mellan att lägga ut mina texter på en suspekt sexsite eller gå över till andra sidan föll valet på det senare. Det är dock bara tillfälligt. Så att ni verkligen, verkligen vet.