Klockan är elva när tåget rullar in på stationen i Lund. Det är helt tomt på gatorna i Lund en sommaronsdagskväll klockan elva. Promenaden hem till mig tar en kvart. Jag bestämmer mig för att ta vägen längst gatorna istället för vägen genom parken.
Jag var aldrig rädd för att gå omkring själv när jag bodde hemma. Om folk någongång frågade brukade jag skämtsamt svara att på landet var risken större att gå ner sig i ett kärr och aldrig bli hittad än att bli våldtagen eller rånad. Inte för att det fanns så många kärr där jag bodde på en ås, men ändå.
Sen flyttade jag till Lund. Jag fick pojkvänner som gick och mötte mig för att jag skulle slippa riskera att gå hem själv, vänner som berättade att de alltid gick med mobilen i högsta hugg när de gick hem om natten och bekanta som tyckte att jag var vansinnig som 20-år och tjej valde att ta vägen genom en mörk park ensam. Ofta skrattade jag bort dem och påpekade att risken var större att bli våldtagen av pojkvännen än en främling på stan och att vägen över station som de valde istället var mer våldsdrabbad än stadsparken. Ändå blev rädslan någonting jag började förhålla mig till. Var jag inte rädd så frågade jag mig själv om jag åtminstone inte borde vara det. Vägen över parken började jag välja bort, först för säkerhetsskull och snart av upplevd begränsning.
De går någon efter mig. Jag tycker mig märka att personen skyndar på sina steg och jag cänder mig om. Ser att det är en kvinna och blir lugnad. Vid slutet av stationen ansluter sig en man på andra sidan gatan. Det är mannen, kvinnan och jag i hela världen. Vi går förbi en parkering och jag hoppas att kvinnan skall pasera förbi den. Fortsätta åt mitt håll. Inte sätta sig i en bil och försvinna. Hon försvinner inte. Strax efter parkeringen kommer hon ifatt mig,
”Vad kyligt det blev”, säger hon.
”Men det regnar i alla fall inte längre”, svarar jag.
”Har det regnat? Det gjorde det inte i Ystad.”
Sen frågar hon om jag var med på buss 6 och samtalet är igång. Vi ska åt samma håll. Tio minuter möts vi, två främlingar, och diskuterar blottare i London, misshandel i Malmö och somrar i Ystad. Istället för att begränsas av vår rädsla finner vi styrka hos varandra. Och där och då växer något vackert ur den äckliga rädsla förföljer oss kvinnor om natten.
