Nu

Jag har växt upp. Det är på sitt alldeles eget sätt skrämmande. Jag blev allt som förväntades av mig. Nu tar jag på mig mina högklackade stövlar och köper rakhyvlar. Jag kan berätta för dig om hur man äter hälsosamt. Tränar. Tar promenader. Dricker rödvin. Nickar instämmande och hummar vänligt även när jag inte alls håller med.

Det damp ner ett mail från ett moderat riksdagsråd. Ett svar på mitt mail. Och jag gillar inte tonen av samförstånd. Känslan av att vara en potentiell partikamrat skaver och skaver och skaver och det är bort från den jag jagar när jag rotar långt ner i lådan efter min svarta sammetskjol och funderar på att berätta högljutt om mina sexuella avvikelser.

Sen sitter jag på middagen i blus och klockad kjol och berättar om när jag trodde att feminism var något fruktansvärt snuskigt.

Är det värt att bli vuxen?