Simon Gärdenfors

Idag tänker jag på Simon Gärdenfors. Simon är serietecknare och medlem i det för några år sen hajpade bandet Las Palmas som bland annat (läs utan bland annat) skriver låtar om droger. Bandet vars fans var uppdelade i två läger; de som gillade droger och tyckte att det var kul att simon och hans vänner också gillade droger, och det som inte gillade droger och tyckte att det var bra att simon och hans vänner skrev ironiska låtar om droger.

Jag tänker framför allt på Simons seriebok Simons 120 dagar som kom ut för ett par år sen och handlar om att Simon (som då var runt 30) sover hos olika människor under 120, har sex med minderåringar dricker och knarkar. Det är en bok som skriker: -Bli provocerad av mig! Just därför blir jag inte det.

Simons 120 dagar är mest bara tragisk. Jag vet inte om det är sant men i boken träffar Simon sin drömtjej strax innan han ger sig iväg. Det blir inget mellan dem eftersom han knullar runt och knappt träffar henne. Kanske hade det funnits någon typ av bitter romantik över den historien om Simon 120 dagar vore ett mästerverk. Det är det inte. Det är en av de mest ratade böckerna från förra decenniet. Simon har missat var gränsen mellan mästerligt och tragiskt går. Och att även om det i vissa kretsar förekommer jargonger om att vara först in på 90-talet är det tack och lov i de flesta fall just bara jargonger. För hos de allra flesta vuxna är det en jävla skillnad på att ha sex med folk under arton och att ta droger. Det ena är ett normbrott som man kan leva med. Inte det andra.

Jag tycker lite synd om Simon Gärdenfors. Sen slutar jag tänka på honom och återgår till att spela mah jong istället.