Vi sitter där i varsin fårskinnsfotölj och plötsligt är det inte en gång bland alla utan den sista. Hon ger mig beröm för att jag varit modig och sen säger hon att det hade gett henne mycket att lära känna mig också. Jag tar fasta på det sista. Att vi är ganska lika min psykolog och jag. Två unga tjejer i slutet på varsin prestigefylld utbildning i en anrik universitetsstad. Varför har jag aldrig funderat över det innan - det är klart att hon kan lära sig något av mig. Att jag kommit till vissa insikter som hon inte har nått än. På samma sätt som hon nått andra före mig.
Sen följde en halvlektion i vetenskapsteori med tillhörande paushäng, uträttande av lite ärenden på stan och gratis glögg och pepparkaka från kommunen.
Jag gick hem genom ett jämngrått Lund och kände mig ganska lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar