Jag borde må dåligt nu. Ångesten borde komma krypande. Det är just där jag är. Men den låter bli. Uteblir. Som den plötsligt bestämt mig för att lämna mig. Så jag gråter när du står i hallen och torkar tårarna när du har gått.
Tom och illamående.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar